Lilla jag sitter här på lilla smögen i lilla sotenäs och lilla bohuslän.. I lilla Sverige i denna lilla värd lever vi i detta stora unerversum. Vi är små, små, små människor på denna jord. Vi är som ett sandkorn på en stor strand, vi är verkligen små. Hur stora muskler och hur starka vi än är så betyder det ingenting. I det stora hela så betyder det ingenting, verkligen ingenting. Vi är små människor i en liten värd i ett stort unerversum. De är inte muskler och hur starka vi är och hur populära vi är, de är inte det som betyder något. 

 

De som betyder är att man ska vara som man är. Göra det du vill och stå för de du tycker. Hur känd du än är, du kan vara den lilla ungen på smögen eller "kända" Nellie på Tjörn. Vad spelar de för roll om jag sitter här och skriver för 2 läsare eller 30 eller 5 000? Vad spelar de för roll igentligen? Slutar du blogga för du inte har några läsare eller för att du inte tycker det är kul längre.. De är en riktigt stor skillnad! Isf skulle jag ha slutat för länge sen för jag har inte super många läsare, i ens i närheten så många som man skulle vilja ha. Jag fortsätter för jag vill och tycker det är kul! Men jag tror inte att jag skulle orka med att ha så många ögon på mig som tex Nellie. Anmäler mig till en tävling och vet att nästan alla där läser min blogg och vet vem jag är. Jag är hellre lilla jag i den bruna utrustningen på den söta lilla ponnyn.. Många känner igen Fender men inte mig. De är ganska skönt endå, inte en massa press på sig och inte en massa ögon som analyserar allt jag gör. Tror inte jag hade klarat det.. Men who knows, när man väl är där så kanske man har en annan åsikt. Men nu tror jag att jag aldrig skulle klara av det, hatar när folk tittar på mig. Vill att mamma och dommaren ska titta, sen de andra tycker jag ska titta på något annat. Men när jag lyckas utesluta dom och lyckas koncentrera mig bara på Fender elr Beckie så går det oftast bäst! 

 

Men glöm aldrig, vi är som ett sandkorn på en stor strand!